Senaste inläggen

Av Rebecca - 30 november 2011 14:09

Nu var det tyvärr ett tag sedan jag skrev här på bloggen.

Jag har nämligen haft fullt upp!


Jag går på gruppjobbcoachning varje måndag kl 9-12 men nu har tiderna ändrats. Nu är det måndagar kl 10-12 och onsdagar kl 12-15 (tror jag) som gäller.

  Sovmorgon på måndagar och mötet blir 1h kortare. 

  Möte på onsdagar, dessutom i 3h. 


Jag funderar ofta över vad jag får ut av ovanstående gruppjobbcoachningsmöten.

När vi är där brukar vi få göra en mängd olika övningar som går ut på att ta reda på vad vi vill och kan arbeta med, vilka vi är som personer, vilka egenskaper och kunskaper vi har, vilka yrken som finns, hur man genomför en intervju o.s.v


Det positiva är att jag får komma ut, träffa människor, prata och ha roligt. En del övningar är bra och får en att tänka till och fundera över allt ovanstående som övningarna går ut på.

Det negativa är att en del övningar återkommer om och om igen + att en del känns helt onödiga. Tillåt mig ge ett exempel:

En övning gick ut på att vi skulle skriva upp vilka yrken våra föräldrar, syskon, vänner o.s.v hade och sedan läsa upp några av dem för gruppen. Nu snackar vi om en grupp på 20-30 personer och alla fick i tur och ordning läsa upp olika yrken! Dessutom skulle alla yrken skrivas upp av jobbcoachen på tavlan för att vi alla skulle kunna se vilka yrken som finns. Det tog tid och kändes dessutom rätt så fånigt!


Jag bryr mig inte ett endaste dugg om att Rasmus mamma är lokalvårdare, Emmas pappa är polis, Muhmads syster är bartender och att Sandras bästa väninna är konditor. Det rör mig inte i ryggen! Just därför förstår jag inte alls vitsen med just den övningen. Enligt jobbcoachen var syftet med övningen att vi skulle se vilka olika yrken som fanns.

Om jag vill se vilka olika yrken som finns kan jag gå in på Arbetsförmedlingens hemsida och kolla för där finns en otrolig mängd med olika yrken som man kan läsa om. Det går snabbt och är enkelt!

Pust!



Teatern går tyvärr mindre bra är jag rädd.

Jag är (var) aktiv inom teatergruppen Scenodrama. Det är en väldigt bra grupp med trevliga människor men deras nuvarande uppsättning är ingenting för mig. Jag kan inte berätta för mycket om den men det här är vad jag kan nämna: jag vill spela teater men den här uppsättning går mest ut på att sjunga, vilket inte är min starka sida.


Jag sjunger gärna karaoke med släkt och vänner och skulle inte dra mig för att göra det på Ålandsbåten (eller någon annan båt) men att göra det i en sorts teateruppsättning är ingenting för mig. Där går tyvärr gränsen!


Hur blir det då med teatern i framtiden?
Problemet med Scenodrama är att de har sina möten och repetitioner på dagtid (allt från kl 9-15).

Jag är just nu arbetssökande men inom en snar framtid hoppas jag på att kunna hitta ett arbete där jag kan arbeta dagtid. När jag hittar ett arbete kommer arbetslivet krocka med Scenodrama. Därför ligger jag lågt med teatern just nu och så får vi se vad som händer i framtiden.

Det bästa vore om jag kunde hitta en teatergrupp i eller omkring Göteborg som repar på eftermiddagar eller kvällstid på veckorna. Vi får se hur det blir i framtiden!



Nu i helgen var jag i Smålandsstenar.

Jag har varit i Gekås, firat min syster som har fyllt 28 år och min katt som fyller 6 år i morgon och hälsat på min moster i Halmstad.


I Gekås fick vi (jag, mamma, pappa och min storasyster) stå i kö (10-15min) för att komma in i själva varuhuset. Det var näst intill kaos inne i Gekås för det var fullt med folk med både kundvagnar och korgar. Kvinnorna är som hungria, hysteriska fiskmåsar som varken ser eller hör. De SKA ta sig fram, kosta vad det kosta vill!

Jag för egen del var ganska lugn den första timmen men sedan började även jag bli lite lätt hysterisk och irriterad.

Lyckligtvis var det åtminstone ingen längre kö när man skulle gå ut ur butiken (max 10min).



När jag var färdig i Gekås besökte jag Martinshop som är en sexbutik. Jag tycker det är en bra butik med bra utbud och trevlig personal men den här dagen såg jag någonting som gjorde mig förbannad. 

Inuti Martinshop finns ett bord med bl.a dildos i olika former och färger som kunden kan få titta och känna på. Det tycker jag är bra! Däremot såg jag någonting som jag ansåg var allt annat bra, snarare rent vidrigt rent ut sagt!


Vid bordet ser jag två unga män (20-25 år) som håller i en stor dildo och de viftar med den framför en pojke som jag skulle gissa var i åldern 8-11 år. De viftar med den här dildon i pojkens ansikte och skrattar. Pojken ser mycket besvärad ut!

Jag blir förbannad men samtidigt förvirrad. Många tankar surrar i mitt lilla huvud.

Vad har de här unga killarna och pojken för relation? Är de bröder eller kusiner? Är de vänner kanske? Känner de ens varandra? Vad fan håller de på med? Är de pedofiler, eller?

Jag vet inte varför men jag fortsätter gå runt i Martinshop och kikar runt för jag vill helt enkelt inte lägga mig i. Har ni hört något så dumt!? När jag går runt i butiken ser jag fortfarande de här unga killarna och pojken gå runt i butiken. Det känns besvärande och mycket obekvämt och likt förbannat säger jag ingenting! Det känns hemskt!

Det enda jag egentligen gör är att kolla efter personalen och se om de ser det jag ser: en liten pojke i en sexshop där man kan se bilder av både bröst, vaginor och hårda penisar.


Till sist ser jag en vuxen man ur personalen som går runt i butiken. Han går rakt förbi pojken och råkar t.o.m knuffa till honom. Då vet jag att personalen är väl medveten om att det är en liten pojke i sexshoppen men de bryr sig helt enkelt inte. They don´t give a shit! Det känns hemskt!


När jag går ut ur butiken ser jag en skylt där det står att kunder (besökare) i Martinshop måste vara 18 år eller 16 år och då i målsmans sällskap. Den här pojken var allt annat än 16 år, det kan jag garantera!


En fråga: om Martinshops personal inte bryr sig om sina egna regler och följer dem, vad kan då jag (en vanlig kund/besökare) göra?


Ja, jag ska skriva till dem om det här (eller kanske t.o.m besöka dem) och se vad de har att säga till sitt försvar.


Jag skäms över att jag inte sa någonting i butiken och jag ber om ursäkt för att jag inte gjorde det.

Jag fick hjärnsläpp helt enkelt men det kommer inte hända igen. Man gör inte samma misstag två gånger.





Av Rebecca - 20 november 2011 15:40

Igår var jag med på en pälsdemonstration med människor från både Djurrättsalliansen och Djurens Rätt och människor som inte är med i någon av föreningarna, utan som endast är djurvänner.


Det var en fantastisk demonstration med syfte att visa människorna hur minkarna (och andra djur) inom pälsindustrin behandlas.

Vi gick från Göteborgs opera, på avenyn och stannade vid Poseidon där politiker från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och ett annat mindre känt parti (som jag inte kommer på namnet på) höll tal. Det var bra tal!


På vår vandring bar vi banderoller och plakat med bl.a bilder från pälsindustrin. Samtidigt sjöng/ropade vi ut följande:


  • Vad vill vi ha? Djurens Befrielse! När? Nu!
  • Vad tycker vi om päls? Illa illa! Hur illa? Riktigt illa!
  • There´s no excuse for animal abuse!
  • Ingen mer tortyr, inget mer blod. Djuren lider och nu har vi fått nog!
  • Pälsindustri - djurplågeri!
  • Avskum - mördare!
  • Djur är inte kläder - päls är mord!
  • Hej då pälsindustrin x 3 - nu ska du begravas!

Jag står för allt ovanstående som vi sjöng och ropade för det gav sådan styrka och glädje att vi är så många som vill kämpa för offren i pälsindustrin.


Djuren i pälsindustrin (kaniner, minkar, chinchillor, rävar m.m.) behöver enorma utrymmen att röra sig på. De vill springa runt, gräva, simma och röra sig fritt. I pälsindustrin sitter de flera stycken i små burar tills de blir mördade (gasade) och flådda för att de ska klä någon som tycker om päls.


Pälsbärare - vad har ni för rätt att ta någon annans päls?

Individerna, djuren, dör för er skull! Tycker ni det är rätt? Om ja, skriv till mig i så fall och förklara på vilket sätt det är rätt!


Låt oss vända på det - någon kommer hem till dig, gasar ihjäl dig och flår dig för att din hud ska bli kläder. Hur känns det?


Alla som köper päls stödjer pälsindustrin. Alla som köper päls säger "Det är ok att ha individer inlåsta i små burar, gasa dem till döds och sedan flå dem". Säger du "NEJ, det stämmer inte!"?


Låt mig säga så här då: Så länge du betalar för pälsen, tjänar någon pengar och så länge någon tjänar pengar på päls kommer pälsindustrin att överleva och existera. Allt handlar om pengar!


Hur ställer du dig till päls?








Av Rebecca - 17 november 2011 08:15

Eleven berättade att hon hade blivit våldtagen.

Enligt en anmälan ska rektorn ha svarat: "Killar gör sånt, man måste vänja sig".

-Absolut inte! Det vore självmord för en rektor att säga på det viset, säger rektorn.


Ovanstående rader är tagna från Aftonbladet.se den 17/11-11.


OM det är korrekt, att rektorn har uttalat sig på det viset, tycker jag verkligen att rektorn bör fundera över sina åsikter. Att säga att "Killar gör sånt, man måste vänja sig" är samma sak som att säga "Killar gör sånt, man måste vänja sig för det de gör är ok". Så tolkar jag det!


Den enda gången det är ok att en annan person tar på min kropp är när jag har gett min tillåtelse till det. Allt annat är ett sexuellt ofredande, sexuella trakasserier eller vad man nu vill kalla det.


Vad tycker du?


Hälsningar,

Rebecca

Av Rebecca - 16 november 2011 19:35

Den här dagen har passerat hastigt och tur är väl det!


Dagen började med frukost med min sambo. Brödet var hyfsat gott men jag föredrar frallor framför platta, tråkiga smörgårsar. När frukosten väl var avklarad bar det av till teater med teatergurppen Scenodrama!


På teatern idag satt vi och diskuterade mycket men vi hann allt spela lite apa också. Det var en dag som alla andra egentligen. Det är ett härligt gäng med kvinnor och män i åldern (nu gissar jag) 50-90 år. Coola och roliga människor!

   


Väl hemma käkade vi middag och slängde oss framför tv:n och såg 2 avsnitt av den danska serien MORDKOMMISSIONEN som jag starkt kan rekommendera. En mycket bra kriminalserie!  


På tal om ingenting:

Det är MYCKET liv angående äldreomsorgen i Sverige nu men jag tycker egentligen inte att det är någonting nytt. Jag har alltid tyckt att äldreomsorgen i Sverige är dålig, rent ut sagt. Vad tycker du?

När jag praktiserade på ett äldreboende för 3-4 år sedan upptäckte jag att äldreomsorgen inte var så trevlig som man hade trott. Jag minns så väl en dam som jag fastnade för! Vi kan kalla damen för Daisy!

Daisy fick gå upp tidigt, sätta sig i rullstolen och sen åka ut i köket och "äta" frukost. Jag fick mata henne, hjälpa henne att dricka och torka henne runt munnen. Redan där känns det lite som att "Vad har Daisy för liv? Är hon verkligen lycklig?"

Det värsta var att jag blev beordrad att köra ut Daisy till hallen efter frukosten och där fick hon sitta fram till lunch. När lunchen var slut fick Daisy återigen köras till hallen och sitta där tills det var dags för kvällsmat.

Daisys dag bestod alltså av att äta, dricka och sitta i hallen. Det kändes och känns hemskt för vad är det för liv?

Daisy var tyvärr inte talför och kunde därför inte säga vad hon kände, tyckte och tänkte. Om hon hade kunnat tala kan jag bara tänka mig vad hon hade sagt. Vad gör man när gamla människor inte kan föra sin talan själv?


Jag frågade personalen många gånger vad vi ska göra med gamlingarna och hur vi ska aktivera dem. Svaret var att tiden inte räckte till för det. Vi hade alltså inte tid att ta med gamlingarna ut på promenad när vädret var fint ute! När det var som bäst fick gubbarna och tanterna spela bingo, se på tv eller läsa tidningen men jag kan inte tänka mig att det är roligt dag ut och dag in i vem vet hur många år?


En annan sak som upprör mig:

Aftonbladet har lagt upp ett klipp med en hemlös katt som INGEN ville ha - förrän de upptäckte att den kunde "tala". Då var det tydligen många människor som ville ha katten. FY FAN säger jag!

Det som krävs för att människor ska öppna sitt hjärta för en hemlös individ är alltså att den ska vara "unik" och speciell. Har jag fel? Det är i alla fall så jag har tolkat det!


Jag har adopterat många djur. T.ex.:

mössen Daniel och Danny, råttorna Leila och Splinter och katten Lasse.

Ta det här rätt nu - ingen av dem hade någon speciell talang, ett särskilt utseende eller något annat som gjorde dem "unika" för omvärlden. För mig räckte det att de var i behov av ett hem fyllt av kärlek och glädje. Jag adopterade dem för att de var ursöta, charmiga och snälla. Det räcker för mig!


Till sist: nu ska jag duscha och käka kvällsmat.


Ha en trevlig kväll!



Presentation

Carpe diem

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards